Begravningen gick bra, den var vacker och just precis Roland. Den visade precis hur omtyckt och älskad har faktiskt fortfarande är. För inte slutar man med det bara för att han inte kroppsligen finns kvar? Personligen så blev jag enormt ledsen under tiden och för mig var det något av det allra jobbigaste jag varit med om. Att gå fram till kistan för att säga farväl var outhärdligt och det kändes som ett stort svart hål slukade mig.

 

För mig så kändes det inte som ett avsked, jag kan inte säga farväl till Roland redan nu! Nej! Vi var inte klara känns det som. Hos mig så finns han kvar och det är det som gör det så svårt att hantera. Roland skulle ju alltid finnas kvar, det lovade han mig. Hela natten drömde jag mardrömmar och en känsla av övergivenhet infann sig starkt. Samtidigt som jag känner den där känslan att något inte borde ha varit gjort så känner jag ilska över det som hänt, det känns ungefär som om man gjort något dumt som man önskar hade varit ogjort, konstigt är det.

 

Inga blommor i världen, inga vackra ord i världen, inga vackra sånger i världen kan lindra den brännande olustighetskänsla som finns i mitt bröst. Hur skall jag kunna vara på jobbet igen och göra de saker som Roland gjorde? Han var ju den bäste! Hur skall någon kunna axla hans mantel på något sett? Jag inser det för var dag som går att min mentor i livet inte finns längre, han som jag kunde vända mig till och få alla råd jag någonsin behövde om både livet och jobbet. Han som ilade till hjälp om man bara frågade. Hans ord och röst och hans uppenbarelse finns etsat i mitt huvud och hans underbara säregna kommentarer hör jag än, och jag hoppas att de för alltid kommer att följa mig genom livet. Tack Roland för alla de underhållande, undervisande och underfundiga stunder som jag fick äran att dela med dig! Hos mig finns du kvar och det kommer inte att gå en enda dag utan stor saknad!

 

När jag varit iväg och tagit farväl av Roland kände jag mig helt urpumpad, all energi var bortblåst och allt kändes bara tomt. Då när jag kom hem så möttes jag av det vackraste av allt i livet som gjorde att kvällen slutade på en trevligt och harmoniskt sätt!

 

Gustav ♥

 

En tripp iväg till Odensjön och bara uppleva stillheten och naturen var precis det som var rätt, även om klumpen i halsen inte vill ge med sig så strålade Gustavs uppenbarelse så mycket att även jag kände allt det vackra i livet. Det finns ingen i hela världen som kan få mig att må så bra som just Gustav.

 

Därför så tog jag med mamma och vi åkte ner till Malmö för att titta på Entré som vi aldrig varit på innan. Vad jag tyckte om detta ställe låter jag vara osagt men en sak är säker att den dumma människan som snodde Gustavs lilla söta blåa docka skulle jag vilja göra en hel del med..

 

För övrig så hittade jag en massa söta kläder till Gustav

 

 

 

 

 

 

Älsklingsbarnet ♥