"Du klarar av det"

Nu viskade han på min axel igen, jo jag klarar av det jag lovar.

Jag har för många år sedan bloggat på nätet men då hette det inte blogga utan dagbok, varför man ändat till ett annat namn förstår jag inte för visst är det en dagbok man skriver??

Jag bestämde mig för att börja skriva denna blogg mest för att något underbart hände mig förra året. Gustav! Han är mitt ljus i livet och även om han bara funnits här i snart 5 månader så vet jag inte hur jag skulle kunna klara mig utan honom. Bara tanken på att något skulle kunna hända honom sliter mitt hjärta i tusen bitar. Han är mitt livselexir och utan honom vad är jag då?!

Jag har väntat på honom under många år och svåra förluster på vägen gjorde honom ännu mer välkommen! Den 12 augusti valde han som sin dag och även om det blev en del komplikationer för mig vilket gjorde att jag missade de där första timmarna med honom så kände jag den där oerhörda kärleken direkt när jag fick se honom.

Mitt barn.

Känns konstigt jag skulle ju inte ha några barn och när jag väl ville ha barn så var det nästan för sent.

Livet förändras en hel del har jag nu insett även om jag under hela graviditeten sa till alla omkring mig att inget minsann skulle ändras för mig, life goes on! Men ack vad jag bedrog mig. Allt ändras. Och bara till det bättre. Jag vill inte ha det på något annat sätt nu, jag trivs att ha det så här.

Därför blev det extremt ångestfyllt att hitta lilla Victors mammas blogg om deras kamp mot ett förgörande monster:

http://denstarkastestjarnan.blogg.se/index.html

Jag blir så oerhört tagen av deras historia, deras oerhörda förlust, hans starka föräldrar och av den underbara lilla varelsen Victor. Jag har aldrig i hela mitt liv känt en sådan ångest eller frustration över någons öde och jag har aldrig någonsin gråtit så mycket som jag gjorde när jag läste bloggen. Mitt hjärta hoppades att allt skulle lösa sig för det är inte rätt att ett så underbart litet liv skall släckas! Jag blir arg över att de förlorade kampen och jag känner frustration över att man skall behöva utstå att begrava sitt barn. Livet är inte rättvist även om man så gärna vill tro det. Victor kommer jag alltid att hålla i mitt hjärta även om jag inte känner vare sig honom eller hans föräldrar. Hoppas det inte är opassande att jag skriver om honom, men jag kan inte släppa tankarna på honom och alla de underbara bilderna på honom. Hans mammas otroligt vackra och träffsäkra ord som berör mig djupt in i min själ, kanske känner jag som jag gör för att jag själv blivit mamma nyligen eller så är det bara för att jag är en medmänniska?

Jag älskar Gustav över allt, du betyder allt! ♥