Det finns så många ord jag vill säga, det finns så mycket jag vill göra, men allt stannar bara upp och inget blir sagt och inget blir gjort. Jag vill kunna trösta jag vill kunna glädja göra allt bra igen. Jag inser att så kan jag inte göra, tyvärr. Jag kan bara finnas här som en skugga på jorden i min egen bubbla där livet snurrar allt fortare och fortare.

Jag har fått ett barn! Jo det har jag. Hur gick det till? För två år sedan vid denna tidpunkt var allt nattsvart. Inget blev som det skulle och ett litet liv tog slut i v. 12. Hoppades in i det längsta att så inte skulle vara fallet men även om alla runt mig sa att jag skulle ställa in mig på det så ville jag inte tro på det, inte skulle det hända mig? Jag funderar en hel del på vem det skulle ha varit? För Gustav skulle det inte ha varit. Ibland tänker jag att om det livet inte hade tagit slut så hade jag inte haft Gustav här hos mig. Men kan man verkligen tänka så? Nej jag tror inte det eller rättare sagt jag vill inte tro det för vad skulle jag ha varit utan Gustav??

Den där vintern för 2 år sedan var jag både gladare och lessnare än vad jag någonsin varit, äntligen skulle jag få bli mamma. Jag! Det var hur lätt som helst trodde jag, fort gick det i vart fall. Man läser ju om alla som kämpar i flera år och här slår det till direkt. Glädjen var stor, tänk jag skulle ta ett steg vidare i livet. I 12 veckor fick jag vara glad känna det där livet i mig även om jag inte kände så mycket så visste hela min kropp att det fanns där.

Äh 12 veckor säger alla, det är väl inget. Kan ju knappast kallas barn då, men för mig var det så. Åren hade gått och tanken på barn slog väl mig någon gång men aldrig så att jag skulle vågat ta steget ut och dessutom det där med att föda barn var inget för mig. Men det hände något i kroppen när det väl skedde, känslor som legat undangömda kom nu fram. Men säg den lycka som varar. 12veckor var jag ”mamma” eller i vart fall på väg. Den dagen på UL som svaret kom så kändes allt så tomt, folk peppade och sa jamen kom igen det går fler tåg det var ju så nytt osv. Visst! Visst!

Jag tänker inte så mycket på det egentligen utan det faller bara på ibland, jag vet att man inte kan sörja något man aldrig haft men det är inte det som är saken. 1,5år tog det så fanns Gustav där, världens underbaraste lilla pojke, vem säger inte det om sitt eget barn ,)

1,5år! Det är lång tid speciellt när man känner att tiden rinner ut.

Jag tror att det är därför som jag är så otroligt rädd att något skall hända Gustav. Igår kväll var en sådan där dag som jag snubblade över tråden nästan tappade fattningen helt. Just bara för att jag är så rädd om det som är mig närmst.

Jag ser dig när du sover
så lätta andetag.
Vill ligga här bredvid dig
när natten blir till dag.

Du ligger tätt intill mig
din hud är mjuk och varm.
Jag känner sådan lycka
att ha dig i min famn.

I morgon när du vaknar
då vill jag se dig le,
förväntansfullt mot världen
och allt vad den kan ge.

Vill skydda dig mot ondska
och finnas där för dig.
Att stötta dig i livet
är ett löfte ifrån mig.

Men fortsätt nu att sova
och ligga bredvid mig
För ännu råder natten
och jag vakar över dig